aimi

Gah! Varit ute sen halv 12 idag och kom hem nyss!

Jag är döööööööd i kroppen!

 

Imorrn blir det jobb för hela slanten och på fredag är det intervju!

Hoppas på det bästa!

 

 

Hej och hå vad livet går undan.

När jag är arbetslös har jag ingen koll på veckodagarna.

Jag har kommit till en punkt där både jobba och inte jobba känns... ja, jobbigt.

 

Nog om det!

Igår var jag och T på bio, Skyfall. Tyckte den var oväntat bra, och Adele's låt lät mycket bättre till filmen.

Jag förstår dock inte hur jag kan kan störa mig så ofantligt på en människas andning?

Men det var seriöst dem mest högljudda, jag-är-tjock-och-helt-konditionslös-andetag jag någonsin hört.

Mitt undermedvetna fattade inte alls varför jag inte bara kunde kläcka ur mig, "Seriöst! Kan du andas högre?"

Det var som att sitta brevid en gigantisk lunga!

 

Idag har det varit staden, solen och naturen! Käkade mat på govinda, och det var jävligt gott.

Minus var hare krishna-låten som pågick i vad som kändes en hel livstid.

 

Så nu sitter jag här med en julgrogg (julmust+JD), och känner mig helt nöjd!

I lördags kantades min dag av extremt konstig huvudvärk och illamående.

Var soffliggandes mest hela dagen och var ivrig att få komma ut på söndagen.

Det var underbart fint höstväder, som resulterade i en promenad med A, i hela 3h.

På kvällen fick jag utlopp för min kreativitet och min ångest som jag haft laddad i kroppen ett tag.

Här är slutprodukten!

 

-anxietyburst-

Härlig känsla!

Jag insåg precis att omsorgsyrket och arbetet med människor alltid legat framför mig.

Det har alltid kommit så naturligt. Förstår inte hur jag kunnat missa det.

Varför har jag ens funderat på vad jag vill bli när jag alltid haft viljan att hjälpa.

Jag ska inte jobba med maskiner, utan levande varelser.

 

För första gången på länge känner jag mig självklar och alldeles rätt.

Det är bara jag själv som kan ta mig upp, det har jag alltid vetat.

Och nu är det dags! kan inte sitta och tycka synd om mig mer.

Fundera på livets stora frågor kan jag göra medan jag jobbar.

 

Det är mitt humör, mitt liv, mina känslor, mitt alltihopa.

Så fort tankar om jobb och pengar kommer så slås mina fötter undan,

och jag faller tillbaka till botten av min egna skapade brunn.

Jag tillåter mig själv att ta ett kliv på stegen upp, för varenda orealistisk tanke jag får.

Och likt en berusad så vinglar jag till och faller ner...om och om igen.

Shit!

Trodde aldrig jag skulle hamna på botten av självömkan, men nu sitter jag här.

1h innan intervjun och känner mig totalt värdelös.

 

Arbetsmarknaden får mig att känna mig så oönskad, det är obehagligt.

Speciellt när jag vet innerst inne, att jag duger och faktiskt är rätt jävla grym.

 

Hur rättvist är det egentligen?

Att sitta och sälja mig själv, när jag inte ens har förtroendet.